Liberal politik innebär att skapa förutsättningar för att alla ska kunna bli sitt bästa jag, också personer som har funktionsnedsättningar. Funktionshindersperspektivet ska finnas med från början i all planering och inom alla politikområden. På nationell nivå driver Liberalerna återupprättande av LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) och personlig assistans.

Det finns anledning att tro att funktionshinderspolitik kommer att få en framträdande roll i årets val. Anledningen är regeringens brutala nedrustning av den personliga assistansen. Även på andra områden har skett och fortsätter att ske förändringar som drabbar personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga.

Även om mycket av debatten under valrörelsen kommer att handla om frågor som beslutas av riksdagen så har de lokala valprogrammen betydelse för oss som kommuninvånare. Två för mig självklara begrepp i ett handlingsprogram för ett liberalt Linköping på funktionshindersområdet är individperspektivet och mänskliga rättigheter där ledstjärnan är FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Konventionen syftar till att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att ta del av de mänskliga rättigheter som tillkommer alla. Konventionen utgår från grundläggande principer om individuellt självbestämmande, icke-diskriminering, fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället, lika möjligheter, tillgänglighet, jämställdhet samt rätten för barn med funktionsnedsättning att utveckla sina förmågor och bevara sin identitet.

Hur ska då kommunpolitiker omsätta denna konvention i praktisk politik? Viktigast är att se till att beslutsfattande och det dagliga vardagsarbetet i olika verksamheter först och främst utgår från varje individs egna förmågor, behov och önskemål. Personer med funktionsnedsättning är kommuninvånare med förutsättningar som i vissa avseenden kan skilja sig från majoritetens men som är en viktig del av samhällsgemenskapen och som har rätt till delaktighet i den.

Låt mig visa ett exempel där de flesta kommuner, även Linköping, kan bli bättre på att efterleva FN-konventionens grundintentioner om självbestämmande och delaktighet. De flesta som bor i gruppbostad har få möjligheter till individuella fritids- och kulturaktiviteter. Det saknas personal, rätt till ledsagning respektive kontaktperson har begränsats och ibland saknas också förståelsen för individens behov. Orsakerna kan vara många men oavsett skäl så är det ett brott mot FN-konventionen som riksdagen beslutat ska gälla i Sverige. Samma brist gäller även möjlighet att åka på semester. En- och tvådagars utflykter är trevligt men knappast att betrakta som semesterresa.

Linnéa Darell

Nätverket Funktionella Liberaler